Inre hållbarhet och lantisen som ideal
Jag har i elva år bedrivit min psykoterapiverksamhet i den lilla storstaden Göteborg. Sedan en tid har jag också en mottagning på landsbygden, närmare bestämt i Ellös på Orust. Idag läste jag en intressant artikel av Jonas Mosskin i DN, ”Vi måste börja leva som lantisar” var rubriken. Jonas beskriver sin egen resa från en uppväxt på landsbygden till ett hektiskt liv i Stockholm och de insikter det gett honom. Jag själv spenderar nu en hel del tid i Ellös där jag träffar ”lantisar” och i Göteborg möter jag storstadsmänniskorna vilket ger mig perspektiv. I artikeln pratar Mosskin om hållbarhet utifrån de tre benen ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet och menar att storstadslivets brist på dessa också skapat en brist inom en fjärde typ av hållbarhet – inre hållbarhet. De där tankarna om en psykologisk inre hållbarhet väckte frågor hos mig. Är det så att människor fungerar och tänker olika beroende på var de bor? Blir problemlösningar olika beroende på om man har bilar eller skogar utanför fönstret? Kan det vara så att storstadsliv i större utsträckning än lantliv skapar mer kompensatoriskt beteende i form av konsumtion och är i så fall anledningen till detta för att trolla bort en inre känsla av tomhet? Frågan är om ett liv på landet närmare naturen verkligen ger ett mer långsiktigt och hållbart förhållningssätt i tillvaron? Jag har visserligen en del invändningar till artikelförfattarens generaliserade bild av framför allt ”lantisars” liv, men tycker ändå att det är tänkvärda ord.
Läs gärna artikeln http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-borja-leva-som-lantisar/ och se om det väcker tankar också i dig. Kanske ger den dig inspiration till att hitta mer inre hållbarhet i ditt liv.
/Dan
